Varför har nästan varenda människa som är ute och går i den
här stan träningskläder på sig?
Jag talar om löpartights. Jag blir lätt fnissig
när jag ser att var och varannan mamma eller pappa på barnvagnspromenad har det
här föga smickrande plagget på sig. Jag är väl en reaktionär gammal tant men jag
tycker det är ganska osnyggt när alla kroppskonturer exponeras utan att något
lämnas åt fantasin. Kanske är det bara min fritidskläder-fobi som talar, eller en
missunnsam sida av mig som kommer fram eftersom jag själv inte springer. Men nu
är det inte dom som springer jag talar om, utan dom som promenerar lugnt precis
som jag. Det är intressant hur viktigt det verkar vara att signalera att man
tillhör de aktiva, tränandes skara. Skåda! Jag har tajta byxor, jag tillhör den
rätta klicken av hälsosamma coola människor.
Gym- och löparkläder har väl i och för sig varit vanliga i
modet under hela 2000-talet (t ex http://www.adidas.se/adidas_by_stella_mccartney),
men jag undrar om inte de senaste årens ökning av lycraintensiva sporter i
Sverige – cykling, skidåkning och såklart löpning gjort att tightsen än mer
normaliserats. Kanske är det medelålderskrisande, vasaloppsåkande och klassikersuktande
män(niskor) som jag har att tacka för att jag nu har trikåklädda människor
omkring mig varje morgon i Vasastan med omnejd. Klart är att plagget är
förknippat med hög status, men enbart i rätt kontext. En kompis till mig glömde
halva ombytet en morgon efter att ha cyklat till jobbet – att gå runt i skjorta
och lågskor kombinerat med tights kändes sådär! Men det är kanske bara en
tidsfråga innan vi ser plagget även på kontoret? Alla springer runt likt
superhjältar mellan kaffemaskinen och laptopen? Tightsen syns ju redan på
caféer, där folk sitter och jobbar (och kolla här http://meggingsman.com/index.php/about/).
Ibland känns det lite som om man hamnat i en framtidsvision från femtiotalet,
lite rymd, lite Robin Hood.
Men vem är jag att klanka ner på andras skavfria byxor. Jag
som harvade runt i balett-tights i så många år, och dessutom i den utsvängda
jazz-byxan! Vi hade dock aldrig våra kläder på stan, vi vågade nog inte, även
om vi skulle egentligen ville vara som Leroy och Coco och dansa bland bilarna i
New York city.
En som kunde bära upp sina tights, Rudolf Nureyev.
