Sänder en tanke till Mesopotamien idag

“– It was a slap on the face of the whole of humanity!” Så sa han, den propert klädde mannen som hade svårt att dölja sin förbittring över de stora delar av Iraks kulturarv som förstördes eller rövades bort under Irakkriget.

Så här på tioårsdagen efter USAs Irakinvasion känns det rätt att påminna om att – förutom det uppenbara lidande som människorna i landet utsatts för – berövades Irak även på enorma kulturvärden i början av 2000-talet.

Dr Hashim Al-Tawil, den propert klädde professorn i konsthistoria, som höll en föreläsning om Iraks förlorade kulturarv på Medelhavsmuseet i Stockholm härom veckan, berättade om de runt 15000 föremål som försvann från Iraks Nationalmuseum i Bagdad vid krigsutbrottet. Han hävdade att de första stölderna skedde strax före invasionen och att tjuvarna visste precis vad de skulle ta. Stölderna verkade alltså vara beställningsjobb, och först därefter följde mobbens plundring.

Samma typ av händelseförlopp har enligt Al-Tawil konstaterats för flera irakiska museer. Han nämnde bland annat museet i vid Nineve (där platsen i sig också plundrats under lång tid, även innan Irakkriget) och Tirkit Museum. Stölderna var organiserade, tjuvarna kom med lastbilar.

Sedan år 2004 har the ICC for the Safeguarding of the Cultural Heritage of Iraq haft i uppdrag att bland annat utreda plundringarna. Professor Al-Tawil, som också leder Restoring Iraqi Culture Project, ger inte mycket för deras arbete. – Inga rapporter har lagts fram hittills, säger han.

Det ska sägas att ca 5000 föremål lär ha återbördats till museet i Bagdad, men det är ändå lite i förhållande till vad som fortfarande totalt sett är försvunnet. Ett annat museum, Suleimaniyyah Museum, försökte sig på taktiken att betala för att få tillbaka föremål. Det lyckades delvis, och man har också fått in föremål från Bagdad Museum där man filat bort museets referensnr och satt dit ett nytt falskt från Suleimaniyyah Museum för att få betalt.

Det finns väldigt mycket skrivet om plundringarna av museet i Bagdad och om försöken att hitta och återbörda föremålen. Mycket verkar ha hamnat i den internationella illegala handeln med kulturföremål/arkeologiska föremål, och man kommer inte åt dem. Amerikanska trupper ”räddade” också flera samlingar hem till USA, bland annat objekt från Nationalmuseet i Bagdads irakisk-judiska samling plus ett vattenskadat arkiv med judiska skrifter. Dessa samlingar har inte återbördats. Problematiken är minst sagt komplex.

Det förlorade kulturarvet omfattar inte bara museiföremålen, Irakkriget medförde också stora skador på monument och historiska byggnader. Det fanns, och finns inte heller, något skydd för arkeologiska platser i Irak, vilket också lett till omfattande gravplundring. Under sitt föredrag visade Al-Tawil flygbilder över flera gravfält där man tydligt såg spår av plundrare – massor av hjulspår efter bilar och lastbilar som ledde fram och tillbaka fram till områden med förhistoriska gravar.

Vi fick också se bilderna på skador på: Babylons murar, Zikkuratet i Ur, medeltida minareter, moskéer och andra unika helgedomar. Hur deprimerande är det inte att se det ca 5000-åriga Zikkuratet använt som militärbas med parader och flaggviftningar? Jag kan tyvärr inte länka till några bilder på just detta, men tro mig, tankarna for osökt till diverse diktaturers försök att legitimera en regim genom att försöka sammanlänka sig med historiska monument som representerar någon form av ”högkultur”.

Visst, det var en subjektiv och vinklad redogörelse av vad som hänt i Irak som Al-tawil presenterande. Och visst, man kan hävda att alla krig hittills har involverat förstörelse och plundring av kulturarv. Det har rört sig om ett slags ”collateral damage”, alternativt har skadegörelse ibland förklarats som ”militär nödvändighet” eller ingått i någon typ av ”etnisk rensning” av föremål och monument som sammankopplats med en grupp människor man bekämpat. Orsakerna till, eller graden av legitimt – illegitimt, handlande tänker jag inte diskutera här.

Men det tål att sägas att sedan Haagkonventionen 1954 finns ett specifikt skydd för kulturarv och kulturegendom i krig. USA skrev inte på men har senare valt att åta sig följa reglerna i konventionen i alla fall.

Andra får reda ut frågor som t ex huruvida museet i Bagdad blev ett legitimt militärt mål i den stund Iraks styrkor ockuperade det. Andra får också reda ut frågor om rätt eller fel hantering i en situation där antagonisten utnyttjar historiska byggnader medvetet som ”skydd”. Irakiska Tallil Air Base fanns till exempel redan intill det gamla Ur, och bombades av USA under Gulkriget.

Det som känns konstruktivt att tänka på är vad som kan göras för Iraks kulturarv idag. Dr Hashim Al-Tawil hade några förslag om vad som är nödvändigt för att rädda det som räddas kan av Iraks kulturarv:

• ett lagligt skydd för arkeologiska platser
• ett återupprättande av alla museum inom Irak
• satsning på utbildning av en ny generation arkeologer

Hur detta ska gå till eller finansieras vet han inte. Al-Tawil säger att det han kan göra är att sprida informationen om det förlorade kulturarvet – så mycket han bara kan. Det är lätt att hålla med om åtgärderna ovan, men det är just det: vem ska göra det? Hur? Och med hjälp av vems pengar?

Några förslag?

 

De påvliga röda skorna

Habemus Papam Franciscum. Så var det klart! Konklaven tog ett dygn och nu har världen en ny påve. Det finns ett otal angelägna frågor kring påvevalet och den katolska kyrkan att diskutera. Hur påverkar det snabba påvevalet Italien, där hela landets ledning varit i oordning? Nu är påven åtminstone tillbaka, återstår bara att fixa till regering och president. Hur kan förtroendet för kyrkan återupprättas? Blir den en påve-effekt i Argentina? Firandet där ser helt nationalistiskt ut…

Trots detta tänker jag grotta ner mig i en detalj – den förre påvens röda skor.

Inser att det inte är någon nyhet att påvar bär dessa skor men bilderna på det röda lädret som stack fram under kjolkanten på ex-påven Benedictus XVI, i samband med hans annonserade avgång, fick mig ändå att tänka: hoppsan!

Det är klart att även jag som är väldigt lite insatt i den katolska hierarkins uniformer vet att den röda färgen är en del av kardinalernas och påvens attribut. Det vimlar av röda och vinröda fina tyger, hattar och andra attribut. Då det gäller kardinalernas röda, beskrivs orsaken i en understreckare i SvD 28 februari som att det helt enkelt handlar om fåfänga. Pietro Barbo, en kardinal som blev vald till påve på 14oo-talet, var väldigt mån om sitt utseende och ska ha infört bruket av röda mantlar och den röda barett som blivit kardinalernas kännetecken.

Och visst, det må handla om Vatikanen eller Italien, man kan ju lätt associera till både stil och fåfänga. Men jag hajade ändå till just när det gällde de påvliga skorna, och kände att jag vill reda ut varför.

De röda skorna från Adriano Stefanelli (SvD 3 mars 2013) bars tydligen redan av förra påven men då i en lite dovare vinröd färg – mer klassiskt purpurfärgade. Redan 2002 skickade den driftige skomakaren ett par handgjorda skor till Johannes Paulus II, som uppskattade gåvan och som sedan fortsatte som kund hos Stefanelli. Hans efterträdare Benedictus XVI har också använt skor från samma Stefanelli, men har föredragit den mer klarröda färgen ”ruby red”.

Anledningen till de påvliga röda skorna är från början liturgisk. Jag läser i Gentleman’s Gazette (jan 2012) att ex-påvens privatsekreterare förklarat att den röda färgen går tillbaka till den tid då påvens olika liturgiska färger på klädseln matchades med motsvarade färg på skorna. Med tiden blev den röda färgen en permanent färg för påvens klädsel och så även för skorna. Wikipedia å andra sidan skriver att de röda skorna troligen härstammar från romersk tid, då översteprästen Pontifex Maximus bar röda fotbeklädnader.

Länge var det röda – eller snarare purpurfärgade – färgämnet dyrt och därför exklusivt. Under antiken framställdes det purpur-röda från purpursnäckan och det krävdes enorma mängder snäckor för att få fram det exklusiva färgämnet. I Rom var purpur den kejserliga färgen, och både tidigare och senare har färgen symboliserat rikedom och kungligheter. Bibeln är full av sådana associationer till exempel.

Exklusiviteten är säkerligen är en delförklaring varför det blev just purpurrött för översteprästen/kungen i Rom, och senare för katolska kyrkans högdjur när påven tog över Pontifex Maximus-titeln. Inom den katolska kyrkan är rött naturligtvis också blodets och martyrernas färg – lidandets färg, men också andens färg och används på bland annat på Pingstdagen – då som en hänryckningens färg.

Men vi vet ju också att rött i västerländsk tradition signalerar fara (stoppljus) – att vi ska bli alerta och på vår vakt, och kamp (röda fanor). Båda betydelserna är säkerligen kopplade till blodets färg. Med samma ursprung är det röda också den sensuella, sexuella och syndiga färgen. Vissa vill se det rent biologiskt, att rött signalerar upphetsning inom djurvärlden. Djävulen är röd, åtminstone som maskeraddräkt. Sammanfattningsvis, rött står för passion i alla dess former.

Åter till de röda skorna, utan att ha torrt på fötterna (hö hö) skulle jag säga att de laddas med olika betydelser beroende om de sitter på en man eller en kvinna (läs hög status eller låg status). Tänker först på Bowies fras ”…put on your red shoes and dance the blues…”. Det är ingen maktkvinna som det sjunges om utan en lite utmanande sensuell sådan. Tänker också på den hemska sagan om de Röda Skorna förmedlad via HC Andersen där en flicka inte kan sluta dansa p g a hon lockats ta på sig röda skor. Jag skriver förmedlad eftersom den tydligen är något av en arketypisk och sedelärande saga som berättar hur det går åt helvete för den (flicka) som förhäver sig/är girig/syndar. Jag kan inte riktigt min filmhistoria men flickans röda skor i The Wizard of Oz har väl fungerat som en lite snällare gränsöverskridande symbol. Ett medium för att lyckas komma bort från en bister verklighet och finna sig själv. Men det handlar ändå på något sätt om att gå över en gräns. I det här fallet leder det dock till någonting gott.

Lämnar vi just skor finns associationerna till det syndfulla nära i alla exempel av kvinnliga sexiga röda läppar, naglar, klänningar, underkläder (men knappast då det gäller röda herrkläder). Sen har vi ju självklart den röda färgen som uttryck för synd ännu mer rättframt – som äktenskapsbryterskans färg i Hawtornes The Scarlett letter och som de prostituerades färg. Det röda är en så självklar sexig och små-syndig symbol i vår populärkultur att vi alla associerar åt det hållet i gamla örhängen som till exempel Chris de Burghs Lady in Red. Kan inte låta bli att tänka på en väldigt gammal och oskyldig schlager. Där sjunger Anders Börje lite generat till floristen angående buketten han köper till sin flickvän, och som tydligen inte är helt oskuldsfull ”…men om rätt ska vara rätt, stick i min bukett två små röda rosor.” Den som tittat på Game of Thrones känner till ”the Red Woman”, den rödklädda prästinnan Malisandre som förleder den rättrådige (ja ja hyfsat i alla fall) kungen Stannis. Och minns ni den gubbsjuka filmen ”Woman in Red” med Kelly LeBrock? Jag gör tyvärr det.

Men hoppar vi över till en manlig kontext har det röda blivit en självklar penga- och maktsymbol, ett välkänt exempel är alla politikers och företagsledares röda slipsar de senaste åren; de röda framgångsbyxorna (d v s korsat-Atlanten chinos-arna) och de röda (och för den delen även i andra glada färger) herrstrumporna på slicka kostymnissar. Tänk på en röd Ferrari och lista dina associationer. Här har vi det röda från blod, kamp, krig och aktivitet samt givetvis också associationer till det dyra, kungliga röda.

Självklart är det just kontexten som fyller den röda färgen med mening. Råkar du vara kvinna, blir det röda svårligen en renodlad maktsignal hur mycket Powerfrau-vibbar du än vill skicka ut. Angela Merkel är en av de få som klarar av det men så är ju hon också en av världens mäktigaste kvinnor oavsett vad hon har på sig (även Nancy Reagan kunde ha rött som ren maktsignal på sin tid men då i kraft av att vara fru till maktmänniska).

Den vanliga kvinnan som har en röd kavaj – eller rentav en röd känning – på sig på kontoret uppfattas nog inte enbart som att hon signalerar auktoritet utan snarare som lite våglig, kanske lite ”busig”, rentav sexig. I värsta fall uppfattas hon som krånglig. (Och då är vi inne på lång diskussion – som inte får plats här – om att man då faktiskt tolkar det röda som en makt-signal, och att den här låg-status-människan med den röda kavajen på något sätt hotar dem som ”får” signalera makt via rött. Alternativt så tycker man bara att färgen är jobbig för att man blir stressad av den. Det är tydligen bevisat att färgen höjer puls och diverse andra aktiviteter i kroppen.)

Men vad har nu detta med Mr Pontifex röda skor att göra? Från början ska de alltså symbolisera martyrskap, lidande, offer även om de naturligtvis också är en rikedoms-symbol. Benedictus XVI har själv talat om den röda färgen, då i kardinalernas dräkter, som att den symboliserade deras idoga arbete för att sprida Guds evangelium, så seriöst att de är villiga att offra livet för detta (Rome reports 19 feb 2012).

Påvens röda skor ingår i de attribut som är kopplade till ämbetet och som en avgående påve inte får behålla. När påven avgick den 28 februari, var alltså sista gången han fick bära sina fina handgjorda röda påveskor. Nu blir det rekorderliga bruna istället, tillverkade i Mexico skriver tidningarna. Dessutom säger reglerna (enl BBC) att han ska lämna tillbaka sin ring och sitt sigill. Guldringen slås sönder medelst en specialtillverkad silverhammare och sigillet förstörs också. Detta har ju från början praktiska orsaker – för att förhindra förfalskning etc – men är ju också jätteintressant inom en diskussion om rituell praxis, social transformation och kommunikation av mening via materiell kultur (tar det en annan gång). Huruvida skorna förstörs rituellt vet jag inte, kanske kan han få ha dem på sin pontifex emeritus samlar-hylla därhemma.

Men om vi ska vara lite allvarliga, det som "skaver" när jag tittar på bilderna på de påvliga skorna är att sammankopplingen av katolska kyrkan och påven med de hemska brott som anställda inom denna kyrka anklagats för och som fyllt media, gör att det röda lädret på påvens skor blir förändrat. Det kan liksom inte värja sig från att bli repat av de syndfulla röd-associationerna – skorna och påven tappar status genom associationen till skandalerna och brotten. Vi – eller i alla fall jag – fyller därför skorna med en annan mening än den som var tänkt från början. Vill man vara snäll kan man säga att skospetsarna som sticker fram under den vita klädnaden är som de två röda rosorna i den gamla schlagern – något som, här ofrivilligt, signalerar att allting inte är vitt och ofelbart. Lika lätt är det att se dem som den Eldröda Bokstaven som pekar ut syndaren. Det är bara det att det inte alls är medvetet. Högstatus-positionen har krackelerat och det som var så dyrt och fint blir istället lite obehagligt och genant.

 

Undrar hurdana skor Franciskus I kommer att bära?