Sänder en tanke till Mesopotamien idag

“– It was a slap on the face of the whole of humanity!” Så sa han, den propert klädde mannen som hade svårt att dölja sin förbittring över de stora delar av Iraks kulturarv som förstördes eller rövades bort under Irakkriget.

Så här på tioårsdagen efter USAs Irakinvasion känns det rätt att påminna om att – förutom det uppenbara lidande som människorna i landet utsatts för – berövades Irak även på enorma kulturvärden i början av 2000-talet.

Dr Hashim Al-Tawil, den propert klädde professorn i konsthistoria, som höll en föreläsning om Iraks förlorade kulturarv på Medelhavsmuseet i Stockholm härom veckan, berättade om de runt 15000 föremål som försvann från Iraks Nationalmuseum i Bagdad vid krigsutbrottet. Han hävdade att de första stölderna skedde strax före invasionen och att tjuvarna visste precis vad de skulle ta. Stölderna verkade alltså vara beställningsjobb, och först därefter följde mobbens plundring.

Samma typ av händelseförlopp har enligt Al-Tawil konstaterats för flera irakiska museer. Han nämnde bland annat museet i vid Nineve (där platsen i sig också plundrats under lång tid, även innan Irakkriget) och Tirkit Museum. Stölderna var organiserade, tjuvarna kom med lastbilar.

Sedan år 2004 har the ICC for the Safeguarding of the Cultural Heritage of Iraq haft i uppdrag att bland annat utreda plundringarna. Professor Al-Tawil, som också leder Restoring Iraqi Culture Project, ger inte mycket för deras arbete. – Inga rapporter har lagts fram hittills, säger han.

Det ska sägas att ca 5000 föremål lär ha återbördats till museet i Bagdad, men det är ändå lite i förhållande till vad som fortfarande totalt sett är försvunnet. Ett annat museum, Suleimaniyyah Museum, försökte sig på taktiken att betala för att få tillbaka föremål. Det lyckades delvis, och man har också fått in föremål från Bagdad Museum där man filat bort museets referensnr och satt dit ett nytt falskt från Suleimaniyyah Museum för att få betalt.

Det finns väldigt mycket skrivet om plundringarna av museet i Bagdad och om försöken att hitta och återbörda föremålen. Mycket verkar ha hamnat i den internationella illegala handeln med kulturföremål/arkeologiska föremål, och man kommer inte åt dem. Amerikanska trupper ”räddade” också flera samlingar hem till USA, bland annat objekt från Nationalmuseet i Bagdads irakisk-judiska samling plus ett vattenskadat arkiv med judiska skrifter. Dessa samlingar har inte återbördats. Problematiken är minst sagt komplex.

Det förlorade kulturarvet omfattar inte bara museiföremålen, Irakkriget medförde också stora skador på monument och historiska byggnader. Det fanns, och finns inte heller, något skydd för arkeologiska platser i Irak, vilket också lett till omfattande gravplundring. Under sitt föredrag visade Al-Tawil flygbilder över flera gravfält där man tydligt såg spår av plundrare – massor av hjulspår efter bilar och lastbilar som ledde fram och tillbaka fram till områden med förhistoriska gravar.

Vi fick också se bilderna på skador på: Babylons murar, Zikkuratet i Ur, medeltida minareter, moskéer och andra unika helgedomar. Hur deprimerande är det inte att se det ca 5000-åriga Zikkuratet använt som militärbas med parader och flaggviftningar? Jag kan tyvärr inte länka till några bilder på just detta, men tro mig, tankarna for osökt till diverse diktaturers försök att legitimera en regim genom att försöka sammanlänka sig med historiska monument som representerar någon form av ”högkultur”.

Visst, det var en subjektiv och vinklad redogörelse av vad som hänt i Irak som Al-tawil presenterande. Och visst, man kan hävda att alla krig hittills har involverat förstörelse och plundring av kulturarv. Det har rört sig om ett slags ”collateral damage”, alternativt har skadegörelse ibland förklarats som ”militär nödvändighet” eller ingått i någon typ av ”etnisk rensning” av föremål och monument som sammankopplats med en grupp människor man bekämpat. Orsakerna till, eller graden av legitimt – illegitimt, handlande tänker jag inte diskutera här.

Men det tål att sägas att sedan Haagkonventionen 1954 finns ett specifikt skydd för kulturarv och kulturegendom i krig. USA skrev inte på men har senare valt att åta sig följa reglerna i konventionen i alla fall.

Andra får reda ut frågor som t ex huruvida museet i Bagdad blev ett legitimt militärt mål i den stund Iraks styrkor ockuperade det. Andra får också reda ut frågor om rätt eller fel hantering i en situation där antagonisten utnyttjar historiska byggnader medvetet som ”skydd”. Irakiska Tallil Air Base fanns till exempel redan intill det gamla Ur, och bombades av USA under Gulkriget.

Det som känns konstruktivt att tänka på är vad som kan göras för Iraks kulturarv idag. Dr Hashim Al-Tawil hade några förslag om vad som är nödvändigt för att rädda det som räddas kan av Iraks kulturarv:

• ett lagligt skydd för arkeologiska platser
• ett återupprättande av alla museum inom Irak
• satsning på utbildning av en ny generation arkeologer

Hur detta ska gå till eller finansieras vet han inte. Al-Tawil säger att det han kan göra är att sprida informationen om det förlorade kulturarvet – så mycket han bara kan. Det är lätt att hålla med om åtgärderna ovan, men det är just det: vem ska göra det? Hur? Och med hjälp av vems pengar?

Några förslag?